söndag 7 februari 2010

Lilla, stora, fina, rödhåriga människa

En man i ett mörkt garage. Det kan ju kännas lite konstigt. Lite konstigt var det, men det luktade gott. Det luktade farfar. Och han tände när vi kom in. Så det var okej, helt okej.

Jag, Malin och Wilma. Eller Ylva, Alva, Amanda, Mimwla och allt vad han nu trodde att Wilma hette. (Fast de har träffats många gånger förut var det inget annat än "Wilma" han kunde komma på)

Vi gick husesyn och det var faktiskt ett sånt ställe som är jävligt fult men som hade gjort sig bra på bild, ja, jag kunde gjort en fin liten dokumentär helt enkelt. Husesyn var nödvändigt för jag har nog egentligen aldrig varit där inne förut. Bara när jag var liten och stått i dörren när pappa har pratat med någon som låg under en bil. Annars har jag stått utanför, kikat in i fönstren för jag har alltid funderat på vad som finns där inne i det fulaste huset på gatan.

Men nu fick jag äntligen reda på vad som fanns där inne. Jag kan inte berätta något annat än flaskor, dunkar, någon slags traktor (jag kan ju ingenting om det där) och tusen småsaker som verktyg och annan skit som inte gick att urskilja för allt hade liksom samma nyans: Svartgrå.

Det roligaste jag och Wilma hittade var en bilhiss. Där hissades vi upp lite försiktigt, och hallå, vi lever faktiskt, båda två, utan den minsta lilla skadan faktiskt. (Om "skada" nu inte räknas som lite svarta händer)

Alla fick en varsin stol, eller någon form av stol. Malin fick en plastlåda som sprack lite här och var. Jag fick en förvånansvärt fin stol för att hittas inne på ett mörkt kontor.

Wilma frågade om hon fick en öl. Inte för att dricka, utan för att se vad som hände om man skakade den. Det fick hon såklart inte, är man snart elva blir man full bara man kollar på en öl. (Eller hur?) Hon fick inte ens köpa en för femton kronor. (Blir man full av det också?)

Men alla som känner lilla stora fina rödhåriga Wilma vet att hon gör ungefär precis som hon vill. Hon blev sur, smällde igen verkstadsdörren men ångrade sig och öppnade och skrek till Malin: Det här ska du få ångra! (Ungefär något sånt, har för mig att det hade någonting med döden att göra men det här var det närmsta jag kunde komma på)

Efter en liten stund kom hon tillbaks med Malins öl i handen, halvt öppnad med skum lite här och var. Så går det när man inte låter Wilma få som hon vill! Fast hon hade ju faktiskt lagt 15 kronor till Malin där inne... Så helt dum är hon inte, fina lilla stora rödhåriga Wilma!

1 kommentar:

  1. Lilla, stora, fina, rödhåriga människa!
    Hon blev, tack och lov, inte full för att lukta, inte heller för att ta reda på vad som händer med en kolsyrad burk som skakas, men jag trór hon förvånades över sprutet. Hur som hellst, pengarna har jag inte sett till, och jag tänker heller inte kräva dem av henne, hon hade och fick nog en ganska så kul upplevelse med både spännband (heter det så?), tugummi, bilhiss och ölskak. 20 minuter efter vi kom in, ville hon sova, så jag tror hon var nöjd! Jag vart med nöjd, slänga käft med fantasltska människor och en glad granne som gör vad så mycket han bara kan för att ungarna ska ha det bra, trettio kilo salt utanför dörren spreds, "det är fan jävligt onödigt om de halkar, i onödan, ska ru ha mer, ehhh...?"
    Det där är en GOD granne, en god granne i vått å torrt, och det gillar vi! TackO, skulle man lätt kunna säga!
    Och TACK Maja, för det alltid är så trevligt och kul när du är här!!
    (Och TACK för bästa berättelsen om vad vi hade för oss i kväll!)

    SvaraRadera

Gör mig glad här