Min farfar och den gula burken

Det här är min farfar och jag.

Han kommer nästan inte ihåg mig längre, bara ibland.

Som här. Han satt och var hängig och tyst, sen sa jag att han skulle vakna till lite så att vi kunde vara med på bild. Då började han nynna och låta konstigt, och då blev vi glada och såg ut såhär. Vi tycker nog om varandra lite.

Det här kan vara fortsättningen på berättelsen om garaget, om hur gott det luktar där. När jag var liten var jag ganska ren av mig. Så när jag stod inne i farmor och farfars badrum och tvättade händerna noga noga, då sa farfar till mig att inte riva ner den gula burken som stod på kanten av handfatet. När jag skulle sträcka mig efter handduken råkade jag såklart välta ner hela burken i handfatet. Då fick jag blicken, och sucken. (Precis som pappa gör) Jag visste inte riktigt vad som fanns i den förbjudna burken, men där kom jag på det. Vitt pulver. Massa vitt pulver som gjorde handfatet rent och vitt. Några gånger efter det brukade jag titta efter i burken, jag vet inte riktigt varför. Kanske för att se om han själv hade haft ut någonting när han skulle sträcka sig efter handduken, eller så kanske jag bara ville kolla för att det var så förbjudet. Så varje gång när jag skulle gå på toa hörde jag "Var försiktig med den gula burken"

Min farmor

Såhär ser det ut när jag äter våfflor hos farmor.

Min farmor är en riktig farmor, hon vill alltid att man ska ta mer, ta mer, vill du ha en karamell? Här får du 20 kronor att köpa godis för, har du pengar Maja? Du får gå och köpa godis om du vill. Du kan ta pengarna som är över, är du hungrig? Ska vi göra våfflor? Hallonsylt eller körsbärssylt? Eller båda? Vill du ha saft? Hämta i garaget. (Garaget som luktar såååå gott! Det påminner mig så mycket om när jag var liten. När farfar skulle klippa gräset och tog ut gräsklipparen följde jag med bara för att gå in och lukta. Det är som en blandning av bensin, instängt och gräs ungefär. Det är svårt att beskriva om man inte har känt doften. Underbar.) Ska vi gå ut och gå? Har du en ordentlig jacka? Nämen, du har ju ingen mössa. Du får låna min. (Nej, jävlar, den är ju jätteful) Blåser det mycket? Vill du ha paraply? Ska vi köpa godis?

Så är min farmor.

Idag ska jag köra och hämta henne, sen åker vi och hälsar på farfar som har flyttat till ett hem nu. Det blir nog bra, hoppas jag.

Att bo på hotell

I vintras skrev jag det här:

Torget i min hemstad fick mig att minnas hur det är att vara utomlands och bo på hotell.
När man äntligen har fått nyckeln till rummet vill man vara först in i rummet för att inspektera om det är okej, och för att först få välja den bästa sängen. För att hinna först finns det två saker man kan göra. Antingen, om man själv har nyckeln och låser upp, så står man ju mitt framför dörren. Då är det hur lätt som helst att komma först, bara inte ens lillasyster står precis i dörröppningen, så att hon kan rusa in när jag öppnar. En nackdel är också att man måste ta ut nyckeln innan man får springa in, och då kan lillasystern lätt springa in före. (För om man struntar i nyckeln då blir föräldrarna arga, och då måste man springa ut till dörren och hämta den igen.) Alltså hinner lillasystern före. Sedan kan jag annars stå där, i dörröppningen när någon annan låser upp. Man kommer som sagt garanterat först in.
När man väl har tagit sig in, och förhoppningsvis fått den sängen man velat ha, då känner man lukten. Lite instängt, nystädat och utomlands. Själv utomlandet har en speciell doft, förmodligen beroende på vilket land man är i. Sedan tar man sig en titt på balkongen, för sådan vill vi ju såklart ha. Är den stor? Hur ser utsikten ut? För det mesta så har det varit en ganska lagom balkong för oss fyra, lagom att sitta ute på och skriva när man har varit på stranden hela dagen, och alldeles lagom för pappa att stå och röka. Men utsikten var inte alltid den bästa. En gång var den ett sopberg, men för det mesta har det faktiskt varit bra. Utsikt över den hjärtformade poolen (visserligen hade vi bytt rum för tredje gången), utsikt över några exotiska träd, och stod man på stolen på balkongen så kunde man se havet. Det var tydligen havsutsikt. Om man stod på en stol var det havsutsikt.

När man hade inspekterat rummet var det såklart poolen man ville se. En gång bodde vi på ett hotell där man var tvungen att ha badmössa, man fick inte äta i solstolarna omkring poolen, och på själva området fick man inte gå på gräsmattan. Och på våra rum blev fötterna kolsvarta när vi gick barfota. Men oftast hade vi tur. Oftast behövde man inte badmössa.
Men själva stället man bodde på var såklart viktigast. Staden, byn. När jag hör ”Italien” tänker jag på hur nära husen stod järnvägen. Jag tänker på den lilla affären där man köpte färskt bröd och frukt till frukost. Oftast blev det där focaccia och yoghurt. Och såklart, pizza och pasta, som jag åt ungefär varannan dag i två veckor. (Alltså inte till frukost då)
Men vi har alltid åkt bil utomlands. Då har det blivit lite annorlunda. Man får sitta fyra personer och trängas i en bil, bråka, skratta, sova. Jag hade helst velat sova i bilen, medan mamma eller pappa körde, då skulle det inte behövt ta en vecka för oss att ta oss fram. Men nu stannade vi allt för ofta, tycker jag. Men jag har sett mycket. Det var det här jag tänkte på igår, när jag åkte förbi massa pubar och hotell i stan. När man har ätit middag på en restaurang (pizza eller pasta såklart) så går man sakta tillbaks till hotellet. En trött receptionist sitter och stirrar rakt fram, överraskad över att det kom någon. Då kommer den där speciella doften igen, utomlands. I foajén är det kall luft. Luftkonditionering. Det är mycket varmare ute, trots att klockan är över tio, kanske till och med elva eller tolv. Det är så mycket mer annorlunda än hemma. Där hade det varit tvärtom. Det hade varit skönt att komma in i värmen. Men är man i södra Tyskland så är man hellre ute i sommarvärmen. Man tar hissen upp till rummet, slänger av sig kläderna och lägger sig under ett lakan. Ett kallt, tunt lakan. Men man vänjer sig. Det måste man. För nu är vi utomlands, här behövs inga tjocka täcken.