Att bo på hotell

I vintras skrev jag det här:

Torget i min hemstad fick mig att minnas hur det är att vara utomlands och bo på hotell.
När man äntligen har fått nyckeln till rummet vill man vara först in i rummet för att inspektera om det är okej, och för att först få välja den bästa sängen. För att hinna först finns det två saker man kan göra. Antingen, om man själv har nyckeln och låser upp, så står man ju mitt framför dörren. Då är det hur lätt som helst att komma först, bara inte ens lillasyster står precis i dörröppningen, så att hon kan rusa in när jag öppnar. En nackdel är också att man måste ta ut nyckeln innan man får springa in, och då kan lillasystern lätt springa in före. (För om man struntar i nyckeln då blir föräldrarna arga, och då måste man springa ut till dörren och hämta den igen.) Alltså hinner lillasystern före. Sedan kan jag annars stå där, i dörröppningen när någon annan låser upp. Man kommer som sagt garanterat först in.
När man väl har tagit sig in, och förhoppningsvis fått den sängen man velat ha, då känner man lukten. Lite instängt, nystädat och utomlands. Själv utomlandet har en speciell doft, förmodligen beroende på vilket land man är i. Sedan tar man sig en titt på balkongen, för sådan vill vi ju såklart ha. Är den stor? Hur ser utsikten ut? För det mesta så har det varit en ganska lagom balkong för oss fyra, lagom att sitta ute på och skriva när man har varit på stranden hela dagen, och alldeles lagom för pappa att stå och röka. Men utsikten var inte alltid den bästa. En gång var den ett sopberg, men för det mesta har det faktiskt varit bra. Utsikt över den hjärtformade poolen (visserligen hade vi bytt rum för tredje gången), utsikt över några exotiska träd, och stod man på stolen på balkongen så kunde man se havet. Det var tydligen havsutsikt. Om man stod på en stol var det havsutsikt.

När man hade inspekterat rummet var det såklart poolen man ville se. En gång bodde vi på ett hotell där man var tvungen att ha badmössa, man fick inte äta i solstolarna omkring poolen, och på själva området fick man inte gå på gräsmattan. Och på våra rum blev fötterna kolsvarta när vi gick barfota. Men oftast hade vi tur. Oftast behövde man inte badmössa.
Men själva stället man bodde på var såklart viktigast. Staden, byn. När jag hör ”Italien” tänker jag på hur nära husen stod järnvägen. Jag tänker på den lilla affären där man köpte färskt bröd och frukt till frukost. Oftast blev det där focaccia och yoghurt. Och såklart, pizza och pasta, som jag åt ungefär varannan dag i två veckor. (Alltså inte till frukost då)
Men vi har alltid åkt bil utomlands. Då har det blivit lite annorlunda. Man får sitta fyra personer och trängas i en bil, bråka, skratta, sova. Jag hade helst velat sova i bilen, medan mamma eller pappa körde, då skulle det inte behövt ta en vecka för oss att ta oss fram. Men nu stannade vi allt för ofta, tycker jag. Men jag har sett mycket. Det var det här jag tänkte på igår, när jag åkte förbi massa pubar och hotell i stan. När man har ätit middag på en restaurang (pizza eller pasta såklart) så går man sakta tillbaks till hotellet. En trött receptionist sitter och stirrar rakt fram, överraskad över att det kom någon. Då kommer den där speciella doften igen, utomlands. I foajén är det kall luft. Luftkonditionering. Det är mycket varmare ute, trots att klockan är över tio, kanske till och med elva eller tolv. Det är så mycket mer annorlunda än hemma. Där hade det varit tvärtom. Det hade varit skönt att komma in i värmen. Men är man i södra Tyskland så är man hellre ute i sommarvärmen. Man tar hissen upp till rummet, slänger av sig kläderna och lägger sig under ett lakan. Ett kallt, tunt lakan. Men man vänjer sig. Det måste man. För nu är vi utomlands, här behövs inga tjocka täcken.