Min farfar och den gula burken

Det här är min farfar och jag.

Han kommer nästan inte ihåg mig längre, bara ibland.

Som här. Han satt och var hängig och tyst, sen sa jag att han skulle vakna till lite så att vi kunde vara med på bild. Då började han nynna och låta konstigt, och då blev vi glada och såg ut såhär. Vi tycker nog om varandra lite.

Det här kan vara fortsättningen på berättelsen om garaget, om hur gott det luktar där. När jag var liten var jag ganska ren av mig. Så när jag stod inne i farmor och farfars badrum och tvättade händerna noga noga, då sa farfar till mig att inte riva ner den gula burken som stod på kanten av handfatet. När jag skulle sträcka mig efter handduken råkade jag såklart välta ner hela burken i handfatet. Då fick jag blicken, och sucken. (Precis som pappa gör) Jag visste inte riktigt vad som fanns i den förbjudna burken, men där kom jag på det. Vitt pulver. Massa vitt pulver som gjorde handfatet rent och vitt. Några gånger efter det brukade jag titta efter i burken, jag vet inte riktigt varför. Kanske för att se om han själv hade haft ut någonting när han skulle sträcka sig efter handduken, eller så kanske jag bara ville kolla för att det var så förbjudet. Så varje gång när jag skulle gå på toa hörde jag "Var försiktig med den gula burken"