torsdag 14 juli 2016

8 år och tiden går

För åtta år sen var jag 16 år och hade aldrig tidigare tänkt på döden tills den här dagen då den svepte mig över mig som ett mörkt moln. Jag förstod att från den ena dagen till den andra kan en person bara sluta finnas. Och det var så jävla läskigt att inse.
   Jag har skrivit om det förut, förmodligen minst fem gånger de tidigare åren, om hur jag fick reda på vad som hade hänt. Det känns överdrivet att ta upp det även i år igen. Det var länge sen nu, och jag var så ung. Och han med.
   Ibland funderar jag på hur det hade varit om han fortfarande hade levt. Vad hade han gjort? Vart hade han bott? Hade han haft barn?
   Sen den där dagen för åtta år sedan har döden alltid varit närvarande på något vis. Och med tiden har jag lärt mig att döden inte behöver vara så mörk som jag kanske trodde i början. För vad jag menar med att döden är närvarande är att han är närvarande. Och alla andra som också är borta.
   ”Vi ska fika i himlen”, som pappa sa.

   Men jag tycker nog att det går lika bra att fika här på jorden också.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Gör mig glad här