onsdag 4 maj 2016

Vår i maj

Träden blir bara grönare för varje dag som går, och i helgen ska det bli tjugo grader. Det är maj och jag är så jävla glad. I vintras trodde jag aldrig att jag skulle överleva såhär långt. Det gjorde jag, och nu känner jag att jag lever. 
   Jag cyklar nerför en backe med solen i ryggen och vinden i håret. Jag ser platser jag inte visste fanns i staden jag hade tusen fördomar om och dom försvinner mer och mer, om än långsamt. Det finns faktiskt fina hus med stora lyxiga verandor. Än så länge är det typ bara det jag har upptäckt, och tydligen är det precis vad jag anses fint nog. Jag blåser en perfekt bubbla av tuggummit och jag ler. Åker och köper en resväska. 
   På kvällen tar jag en springtur och hittar ännu mer nya ställen. Utsikter över centrum och bostadsområden, en fin kyrkogård, och jag springer fel och jag springer inte alls för det är så mycket uppför. Överallt vill jag stanna och ta bilder för att det är så fint, grönt, men jag misslyckas hela tiden och jag vet inte om det beror på min fotografiförmåga nu för tiden eller om det helt enkelt är så att vissa saker kan helt enkelt inte fångas. 
   När jag sitter på balkongen och äter pasta med extra mycket parmesan skulle jag kunna vara i Italien. Solen bränner min hud för andra dagen i rad och det är helt fantastiskt. Pastan smakar så mycket godare än sist jag åt precis samma, då inne vid köksbordet. Nu är jag någon helt annanstans i mina tankar. 
   Jag tar min packade väska och går och fixar det sista inför mitt nya jobb. Äntligen, efter flera flera månader av ångest om jobb och pengar är det äntligen ordnat. Allt är påskrivet, på måndag börjar jag jobba heltid. 
   När jag går där på trottoaren i min nya stad känner jag för en kort stund, en minut eller så, att det är nog såhär det känns att vara lycklig. Det känns fjantigt och det kanske bara är påhittat, men så känns det. Gräset är grönt och körsbärsträden rosa, jag måste ta av mig jackan och det gör inget att jag tappade bort mina bästa solglasögon i helgen, jag vill ändå ha all sol som finns i ansiktet.
   Jag tar tåget mot Göteborg och Elinor och tänker att bättre än såhär kan det nog inte bli. Överallt efter vägen syns harar och rådjur på ängarna, jag ser hur många vitsippedungar som helst, det är inte ett moln på himlen, gärderna gödslas, folk tar en tidig eftermiddag och långhelg och sitter ute vid husväggar, min spellista är uppdaterad och jag har med mig så mycket matsäck som jag vet att jag inte kommer orka äta upp. Det gör inte ens något att tåget blev tjugo minuter försenat efter bara fyra minuter. 

Jag säger det inte ofta, snarare aldrig, men läser du detta betyder det förmodligen att vi har någon slags relation och då vill jag säga: Tack för att du finns. Och tack för att jag får finnas. 
Nu är det vår!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Gör mig glad här