Tryck över bröstet

Tryck över bröstet.
   Jag har nog trott att jag har haft det förut, men det var innan jag visste hur det kändes på riktigt. Det andra har nog varit mer psykiskt, inte för att det är mindre verkligt, men det här måste vara det, det här trycket måste vara på riktigt. Om jag inte börjar få problem med hjärtat eller att det växer en stor tumör inom mig som trycker mot bröstkorgen, men det kan jag väl inte tänka mig, jag är nog bara lite hypokondrisk av mig. För egentligen mår jag bra. Jag är frisk. Men jag är så in i helvete stressad. Men samtidigt så himla himla lugn, och då är det kanske svårt att tro på mig när jag säger att jag är så stressad så att det känns som att jag ska dö.

   Det är inte så att jag springer runt som en yr höna och krånglar med saker och ting fram och tillbaka och försöker hinna med allt samtidigt. Stressen sitter i huvudet, och den gör mig helt matt. Helt matt.

   Och när jag har fått frågan om hur det är har jag ibland känt att ”Nej, inte ska jag väl öppna upp mig för alla om det här” och bara svarat att det är bra. Ibland kanske nästintill ljugit. Men att ha tryck över bröstet och ångest och uppleva stress är ju lika vanligt som att vara förkyld, så varför ska jag hålla inne på det? För att slippa göra andra besvärade när jag svarar ärligt på frågan om hur det är med mig? Så onödigt. Men när jag ibland svarat ärligt har jag ibland bara fått ett nervöst fniss tillbaka och då har jag bara känt mig dum som berättat. Men det är inte mitt fel. Och inte deras heller. För eftersom det är tabu att prata högt om ångest och psykisk ohälsa blir situationen så dum. Vi kan knappt prata om det, och när vi väl gör det är det ingen som vet hur det ska hanteras.

   Jag vet inte heller. Men ta mig på allvar när jag säger att jag har ångest och tryck över bröstet. Säg inte bara att jag ska rycka upp mig eller sluta stressa, för det går inte. Hade det varit så enkelt hade jag ryckt upp mig för länge sen.

   Min situation behöver förändras. Jag kanske ska vara helt ärlig från och med nu och säga det. Jag har ett jobb jag trivs väldigt bra med men som jag inte kan överleva på. Jag behöver jobba heltid för att ha råd att bo kvar i min lägenhet. Just nu har jag bara råd att köpa mat, varenda liten grej jag köper utöver det gör att jag i slutet av månaden kommer ligga på minus. Hade jag fått bestämma hade jag varit någon helt annanstans just nu, såklart utanför Sveriges gränser, men ekonomin sätter stopp så det är bara att glömma. Eller nej, inte glömma. Drömma. För det är jag bäst på.

   Så. Lösningen på det här problemet är förmodligen ett heltidsjobb. Då kanske trycket börjar lätta. Och jag kanske måste säga det, att jag är inte orolig för att det kommer bli bättre. Jag vet att allting kommer lösa sig. Jag måste bli bättre på att leva i nuet och att se positivt på saker och ting. Och jag måste börja uppskatta mina lediga dagar och försöka göra något vettigt av dom. Men just idag måste jag bara försöka andas. Ta en liten paus. Om någon dag kan jag ta tag i jobbtänket igen. Men låt mig bara ta det lugnt. Jag måste det ibland, för att inte gå sönder helt. Det kommer förmodligen ta ännu längre tid då.