Husbilssemester

Det luktar syren och sommarlovet har precis börjat. Vi packar in alldeles för många väskor i husbilen och semestern är igång. Vi åker långt, men vi har gjort det förut. Jag förstår det inte då, jag är för liten för det, men det här är vad som ska bli de allra finaste minnena och semestrarna i mitt liv.
   Vi åker över till Danmark, genom Tyskland och stannar för många gånger längst vägen för att mamma vill ta kort. Vi tar in på ett litet guesthouse där det bor en tjej i samma ålder som mig, men jag vågar inte leka med henne för jag kan inte tyska. Några år stannar vi på samma ställe igen och både hon och jag är äldre, hon har brutit foten och jag kommer ihåg henne så väl, att jag inte vågade leka med henne, fast jag kanske ville. Vi säger ingenting den här gången heller. Hon kommer förmodligen inte ihåg mig alls, så som jag minns henne flera år tidigare.
   Rutten har varit olika för varje år, och det är det som har gjort att jag har sett så många olika länder. Alla de böcker jag läst ut kring bergen i Schweiz och Österrike, norra Italien, Frankrike... Jag läste bok efter bok, jag och Julia lärde oss alla medhavda skivor helt utantill och jag kan fortfarande Anastacias skiva från 2004 helt utantill. Vi stannade på opersonliga mackar längst autobahn och en tysk tant trodde att pappa misshandlade Julia när hon var stökig en kväll. Vi åkte fort vidare.
   Vi såg så mycket utsikter, vingårdar, hav och berg att jag till slut tröttnade och satt kvar i bilen. Kanske var jag för liten för att uppskatta allting, men jag är glad att vi gjorde de här resorna. Det är dom som har fått mig att älska Italien. All god mat, all god glass. Jag åt pizza och pasta konstant i 2 veckor. Ingenting annat.

   När vi den här veckan stannade på ÖB på väg hem från Glaskogen mindes jag plötsligt allt detta. Det kändes som att vi var på ett billigt varuhus någonstans i Tyskland och jag var 12 år igen.