Om rädslor, del 1

Det börjar närma sig nu. Om en vecka åker vi. Och jag undrar, det jag känner nu, är det vad som kallas resfeber?
I så fall har jag resfrossa. Varje kväll innan jag ska sova ser jag tusen kaosbilder i huvudet. Och även fast jag vet att resan till flygplatsen är farligare än själva flygandet kan jag inte hjälpa det. Men jag tror jag har gått och blivit flygrädd.

Jag tänker tusen tankar i sekunden och jag dagdrömmer om kaos. Jag spelar upp olika scenarior för mitt inre om hur flygvärdinnorna börjar springa i gångarna och viska hetsigt till varandra, om hur flygplanet öppnas framför mina fötter och hur jag tvingas hoppa från ett exploderande flygplan flera hundra meter ner i iskallt hajvatten. 

Ungefär någon gång i månaden, kanske mer vid oroliga tillfällen, drömmer jag mardrömmar om flygplan. Vi är på väg till ett ställe långt långt bort, som vi längtat mycket till och som vi ser så himla mycket fram emot att få komma till. Allt är bra till en början, sedan inser jag att planet flyger väldigt lågt, extremt lågt, nästan så att vi tar i trädtopparna. Och planet har varken golv eller tak, så vi kan nästan känna träden mot våra fötter och vinden i håret. Helt plötsligt i drömmen känns allt så verkligt. Det är nu jag vet att jag ska dö. Och bara en sekund senare kraschar vi och jag dör i panik och vaknar i detsamma. 

Jag läser allt jag kommer åt om flygplan. Googlar så fort en fundering dyker upp, läser om flygrädsla och vilka obligatoriska saker ett flygplan måste gå igenom innan start, om olika ljud som kan uppstå, vart man sitter säkrast och kollar dagligen på favoritappen Flightradar 24 och lär mig omedvetet förkortningarna på flygplatserna. Självklart läser jag allt om de försvunna flygplanen och måste försöka komma åt hela redovisningen av den senaste kraschen när den blir offentlig.

Eller det kanske jag inte borde. Jag kanske bara borde få träffa en psykolog. 

   För 99% av det man oroar sig för kommer ändå inte hända.