När jag blir stor

Förut hade jag vägen framför mig utstakad. Jag har vetat sedan jag var 14 att jag skulle bli fotograf. Jag hade sett allt framför mig, att jag på något vis hade ett eget galleri där jag försörjde mig på att sälja mina bilder till folk som mer än gärna betalade hundratals kronor för att få ha min konst på väggarna. Det var så jag såg det, det fanns liksom inget annat val. Men det där var nog mest bara en dröm, ingen plan, och jag har ändå aldrig vetat hur jag ska gå till väga.
   Det är först nu, efter gymnasiet och efter att ha läst media som jag inser att det är omöjligt att bli fotograf nu för tiden. Alla har en kamera. Ni vet. Så nu har jag ingen aning om vad jag ska göra eller sträva mot i framtiden.
   När jag var ännu yngre och alla ville bli veterinärer och delfinskötare har jag någon vag dröm om att jag ville bli arkeolog. Jag hade förmodligen läst något om det i någon Kitty-bok och tyckte att det verkade spännande. Och ja, det hade säkert varit spännande att få gräva fram uråldriga saker från en annan tid men hur ofta händer såna stora saker i ens yrkesliv? Hur många har grävt fram ett dinosaurieskelett?
   Eftersom jag inte har någon aning om vad jag vill bli när jag blir stor ser jag ingen större mening i att plugga just nu. Vad skulle jag plugga ens? Jag har ingen aning.
   Kanske vore det allra bästa att starta eget. Att få vara sin egen chef, bestämma arbetstiderna själv, lägga upp allt som man vill och planera bäst det bara går. Men vad skulle jag planera? Hallå, jag har ingen aning.