tisdag 1 april 2014

Fotbollen och jag blev aldrig vänner

Om man inte håller på med sport i det här samhället där jag bor, då är man ingenting. Så har det alltid varit.
   Jag kommer ihåg det så väl. Dagen jag blev bortvald, utbytbar mot fotbollen. Det var på mellanstadiet, en solig dag i, säg kanske femman. Jag hade en bästis och vi gjorde allt det som ingen annan gjorde. Gick promenader runt gympahallen, satt helst inne om vi fick, eller så satt vi ute på trappen med en varsin tjock Harry Potter-bok i knät. De flesta andra spelade fotboll, men inte vi. Vi sa till varandra att "Fotboll är töntigt" och "Jag hatar fotboll".
   För jag gjorde det. Hatade det. Jag fattade aldrig hur jag skulle göra. Hur bollen hamnade åt det håll jag ville. För alltid när jag fick en passning hamnade bollen alltid lite lite snett på foten så att den flög i väg åt helt fel håll i all världens fart så att de andra suckande fick springa och hämta den. Och där stod jag kvar, nervös skrattande och var helt enkelt sämst på fotboll. 
   Så istället satt jag och läste på rasterna. Jag och min bästis hade en tävling i det tysta om att den som låg först i boken och läste snabbast vann. Ibland vann hon, ibland vann jag. 
   Det var en bra tid. Jag var helt uppslukad av böckerna och samtalen om dem. Vi drömde oss bort och fantiserade om när det skulle komma en uggla till oss om inbjudan om att börja på Hogwarts. Vi rotade i skåpen hemma efter russin och nötter att lägga ut på fönsterbrädan under natten för att locka till oss ugglorna. När vi vaknade nästa morgon utan brev var vi övertygade om att det var nästa natt det skulle hända.
   Men en dag fick jag höra att hon, min bästis, också ville vara med och spela fotboll. Och det var då jag blev lämnad för första gången i mitt liv. De andra frågade om jag ville vara med, men jag sa nej, och till slut slutade de fråga.
   Allt var som i en dimma, minns jag det. Jag blev lämnad av min bästa kompis som nu hellre spelade fotboll än satt och läste med mig. Det kändes helt overkligt. Hon hade ju sagt som mig, att fotboll var töntigt. Och det var jag glad för, att hon var med mig på det. Men inte nu längre.
   Jag läste ut bok efter bok snabbare än någonsin utan att ha någon att tävla med.

Och det var så det blev när jag började hata fotboll ännu mer. Och inte blev det bättre när innebandysäsongen drog igång och alla spelade utom jag.
  Mamma frågade om inte jag också skulle börja i någon sport. "Det är bra att ha någonting att göra när man börjar bli lite äldre", sa hon och syftade väl på att de som inte hade någon gemenskap i någon sport var de som började röka och dricka alkohol istället. Nu såhär i efterhand kan jag meddela att det var de som faktiskt höll på med någon sport som var de som började röka tidigt, inte jag. För vem skulle jag göra det med? Harry Potter och hans vänner, kanske?
   Det är först nu som jag är glad över att jag inte gjorde som de andra "bara för att". Jag hade ändå aldrig känt mig hemma i det där. Jag blev som jag blev ändå, och än idag kan jag inte riktigt förstå nöjet med att få en boll i mål.
   Visst, jag kan uppskatta en spännande hockeymatch när det gäller något viktigt, men att sätta mig i en svettig gympahall en söndagsförmiddag och kolla på en boll som åker fram och tillbaka, det kommer nog aldrig riktigt bli min grej.



4 kommentarer:

  1. Åh så roligt att du skriver texter igen. Du skriver så bra.

    SvaraRadera
  2. Det är så sant. Jag har efter mycket om och men hittat en sport som jag är bekväm med och som jag känner att jag kan spela utan att börja gråta, men det är ungefär den enda också. Vissa saker passar för vissa människor och annat för andra och det är så det är och så det kommer att vara. Det är skönt när man väl förstår det.

    SvaraRadera
  3. Det är ju så bra att du gjorde det du älskade att göra!
    Man ska alltid följa det man gillar att göra :D

    SvaraRadera
  4. Svar: bowling! Jag började spela för typ fem år sedan, och visst det är inte världens mest fysiskt påfrestande sport, men det är fortfarande en sport. Det är en ganska svår sport om man ser till alla småmoment som ska till, men har du väl en bra tränare som hjälper dig att fokusera på en sak i taget så är det riktigt roligt när man väl får till det. Vissa förstår inte vad det är jag tycker är roligt med det, men det är att jag själv kan få fokusera på vad JAG gör och bara JAG, och det är inte så hetsigt.
    Du kan ju tänka på det i alla fall, de flesta bowlinghallar brukar ha något bowlinglag som man kan få testa på hos ;)

    SvaraRadera

Gör mig glad här