Tankar

Jag har länge tänkt skriva någonting men låtit bli av några olika anledningar. Ena är kanske att jag helt enkelt inte haft inspirationen till det, och den andra är kanske att jag inte har vågat för att jag är rädd för vad andra ska tycka och tänka om mig. För det blir ju lätt så på internet, att alla har förutfattade meningar om var och varannan, och att man vet ”allt” om en person man egentligen inte känner bara för att man följer dennes liv på internet.

Men nu ska jag försöka.

   Det finns så himla mycket jag stör mig på här på internet. Det värsta är när folk ljuger. Visst, man gör ett urval ur sitt liv och väljer att publicera just den delen, så jag kanske inte ska säga att folk ljuger. Men när någon till exempel skriver ”Tar en skön långpromenad med hunden innan dagen drar igång på allvar” utan att ens låta hunden gå utanför dörren tycker jag är... En överdrift? Ljug? Det andra är när folk tycker exakt likadant som alla andra. ”Myser i badet med världens bästa bok” och så är det 50 shades of Grey som man ”ska” läsa nu för tiden. Jag vet i alla fall några som har köpt boken och skrivit ungefär så men knappt har läst några sidor alls. Varför? För att man ”ska”? Eller? Jag förstår inte.

Och vad jag heller inte förstår är varför man ska uttala sig om allt och alla. Varför ska man berätta för sina följare vad man gör? Vem bryr sig, egentligen? Nu pratar jag absolut inte om alla andra, utan även om mig själv. Det är därför jag skriver det här, för att jag ifrågasätter mitt eget och även andras beteende. Varför är det första jag tänker på när jag blir påsprungen av en kritvit hund som inte syntes i snön och jag höll på att kissa ner mig av skräck att jag måste skriva om det här på twitter? Eller att jag var med om någonting roligt i affären, varför vill jag att hela världen ska veta det? SÅ roligt var det väl ändå inte?

Jag tycker att man ska tänka igenom det man slänger ur sig här på internet. Det var som mamma sa igår, att när hon skulle ringa och berätta att Pärlan hade dött så visste vi redan om det, för det hade vi sett på facebook. Och när farfar dog så pratades det om det i affären redan två timmar efteråt. (Det kan ju i och för sig bero på att vi bor i ett litet skvallersamhälle, men ändå) Jag menar inte att vi behöver planera en bild och korrekturläsa en text till döden, men jag tycker i alla fall att man ska ta sig en liten funderare innan man slänger ur sig något. Inte bara när det handlar om allvarliga saker som döden, utan också enkla saker som att man berättar att man ska ta sig ett bad. För vem bryr sig, egentligen?

Kanske upprör jag någon, kanske inte, men om någon tycker någonting så vore jag så himla glad om ni kunde berätta era tankar om det här. Jag menar inte att jag har varken rätt eller fel, och inte ni heller. Jag undrar bara om det är jag som har blivit gammal eller om det här med att publicera sitt liv på internet helt och hållet håller på att spåra ur.