Två år sedan

Nytt år, nya tider och ingen att ta hänsyn till för första gången på så himla länge. Solen bränner min hud och svalkan från havet håller inte i sig länge. Tio minuter efter doppet i det klarblåa vattnet behöver man antingen doppa sig igen eller köpa en dricka av någon av försäljarna som går runt på stranden i jeans och långärmat. (!)

Jag ligger på en strand 11348 km ifrån kylan och problemen och spanar ut över horisonten. Klarblått hav så långt jag kan se och det enda jag behöver fundera över är om jag ska välja thaimat ikväll igen eller ska jag kanske ta en pizza?

Jag har alla möjligheter i världen. Studenten närmar sig fast jag funderar på att missa flyget hem och skjuta upp alla stundande beslut som måste tas. Men jag är borta i två veckor och jag vet att när jag kommer hem igen så kommer det kännas som att allt bara har varit en två veckors lång dröm.

Men nu, leva.

Mobilen ligger tänd på sängen och Oskar Linnros sjunger ”Genom eld” och duschen jag tar är knappt nödvändig eftersom så fort man går utanför dörren slås av en vägg av värme. Det enda positiva är att man får bort all salt som satt sig i håret från alla dopp i havet, och att man kanske kan se om man har fått någon färg under dagen, nu när det snabbt har slagit om och blivit till kväll.

Går ut i kvällen och den är varm som en högsommardag hemma. Går längst stranden, silar sanden mellan tårna och lyssnar. Man hör vågorna så mycket bättre nu på kvällen när man är ensam. Brisen susar lätt i öronen och klirr från restauranger hörs lite längre upp på stranden.

Jag följer hela stranden, den är nog några kilometer lång, och kommer till slutet.
Långt bort i väst kan jag skymta ljusen av staden men jag har ingen aning om vad framtiden ska ge.