Hej då

Igår sa vi hej då till farfar.
   Jag kommer aldrig glömma sista gången jag såg honom. Jag och farmor gick och hälsade på honom på hemmet där han bodde. Framför tv:n satt två skruttiga, tunnhåriga gubbar och jag tittade mig om i rummet för att se vart han var. Jag förstod att han måste vara en av de där skruttgubbarna, och när jag gick längre fram mot tv:n kunde jag se att det var han. Men han var så olik sig. Smal, blek, uttryckslös blick och han kände inte igen mig.
   Vi fikade och farmor fick hjälpa honom med glaset, han kunde knappt hitta munnen själv och han skakade så. Det var så hemskt att se, men samtidigt fint för farmor var så snäll. "Lille Pelle", mumlade hon då och då och strök hans hand.
   Ett tag kändes det faktiskt som att han var tillbaka på riktigt. Han tittade på mig länge, länge och farmor sa "Det är Hans tös, henne känner du väl igen?" och då blinkade han med ena ögat åt mig.

Innan jag gick strök jag min hand över hans beniga hand och sen såg jag honom aldrig mer.