Om ångest

Jag ligger i din säng och du håller om mig. Jag skakar av gråt och du klappar mig på kinden, det räcker egentligen. Du behöver inte säga någonting, bara du håller om mig.
   Jag säger tyst att jag har ont i hjärtat. Du håller mig hårdare och säger att det går över. I morgon kanske.

En eller två kvällar senare är jag ensammast på jorden. Tänker "hur ska jag kunna andas?".
Hjärtat slår i hundratjugo men jag förstår inte varför, du är ju inte här så det finns ingenting att slå för.
   Vänder mig om i sängen för att kunna titta ut på stjärnorna men mina andetag är för häftiga så jag kan inte se någonting.
   Jag ser bara hur tomt det är runt omkring mig när du inte är här.