Om en sak

Igår köpte jag och Anna en varsin iPhone nästan bara sådär.

Så Herman fick vara lite försökskanin med den nya kameran och alla funktioner och så.

Gick en sväng på kyrkogården och fick se en massa blommor och tänkte att livet är väldigt orättvist.

Träffade Julia, gick en runda runt hela stan och pratade om allt i hela världen ungefär.

Och fick se hennes nya tatuering.

Och det var det allra senaste ifrån mig.

Om en sommardag

Det är morgon och det hänger regn i luften. Molnen är lika tunga som mina steg är lätta trots vädret. Jag ser att det börjar dugga men det gör mig inget för gräset har precis börjat bli grönt och på framsidan växer blåa vårblommor som snart kommer stå inne på bordet.
   Jag tänker att nu har jag hela dagen framför mig och jag kan göra precis vad jag vill. Ingenting är omöjligt fast jag bestämmer mig för att idag ska jag inte göra någonting annat än att drömma mig bort till någonting som kanske inte ens finns. Jag ska lägga mig i sängen, se gröna träd utanför fönstret och läsa om någonting som får mig att må så himla bra, glömma verkligheten för ett tag och bara låtsas att jag kanske är någon annan på en helt annan plats.
   Jag ska äta vad jag vill, när jag vill och gå i de kläder jag vill och det ska bli mörkare och mörkare utanför fönstret för att åska är på väg att dra in över huset, och kanske kommer jag till och med börja bli lite orolig, dra ur sladdar ur väggen och tända ljus, akta mig för att sitta för nära fönster och allt det där man kanske ska akta sig för vid åskoväder. Och så ska jag sätta mig på en trygg plats, allra helst på en altan även fast där antagligen hade varit fullt med fönster, med min bok och kanske en kopp te, tillsammans med den här boken som blir min verklighet för ett tag.
  Och där ska jag sitta och bara njuta, en helt vanlig svensk sommardag.

Om färg igen, fast lite mindre bara

Jag, Alva & Jenny bakade fast det blev inte alls lika färgglatt och fint som när Julia gjorde sina. Men ändå.

Om färg

Julia bakade här om dagen. Fint som vanligt.

Om en sida ur en bok

Det är den tionde mars och vi ligger i din säng. Du håller om mig där jag ligger på ditt bröst. Jag tror att du har en randig tröja på dig.
   Fönstret är fyllt med små genomskinliga vattendroppar och jag vet inte om det regnar eller snöar utanför. Kanske både och. Du suckar över vädret och jag vet att du vill ut men jag är så himla glad att du ligger här med mig nu.
   Jag ser din mun och näsas konturer i oskärpa när jag tittar mot fönstret och för första gången med dig inser jag att jag njuter på riktigt. Det känns till och med helt okej att rummet känns svartvitt, som om jag blickade tillbaks på någonting som hänt för länge sedan, men det är okej, okej för jag vet ju att det här händer nu. Nu.

Vi säger godnatt och du kallar mig gumman.

Om ett litet ställe

Har fotat lite här hemma i Väse den här veckan och än så länge ser det ut lite såhär. Meningen var att fota svartvita, enkla och rätt vanliga bilder och göra det lite på mitt sätt, ungefär att försöka fånga känslan jag ofta känner här, utan en enda människa med på bilderna. För det är ungefär såhär jag ser på det här stället. Det kan kanske låta och se lite negativt ut men så behöver det inte alls vara, så är det faktiskt inte heller. Jag trivs bra här och tycker för det mesta att det är fint och bra här.
   De två första bilderna är från det gamla stationshuset som de tydligen ska riva, hur man nu kan komma på tanken att riva ett sånt fint hus.
   Nästa två bilder är gamla skolan som egentligen hade varit rätt fin för mig om jag bara inte hade tänkt på tiden då när det var fritidsgård där och det inte fanns annat än damm där inne.
   De två sista bilderna är hallen som måste vara den mest opersonligaste byggnaden i hela Väse.

Och så var det med det.

Om ett förflutet

Jag parkerar och stannar motorn. Sitter kvar ett tag, funderar lite på om det är det enda jag ska göra. Sitta kvar och titta eller gå ut och utforska. Se mig omkring, se de nya gamla.

   Jag funderar i några sekunder, tittar och tänker att allt ser så annorlunda ut nu. Huset ser mindre ut och där det förut vuxit gräs ligger nu prydligt ditlagda plattor för enkelhetens skull.

   Och det är annorlunda. Allt är annorlunda. Den här gången tar jag mig inte dit i farfars gröna Volvo med en vargbrosch i taket eller på min cykel. Jag har tagit mig dit av egen regi, jag har kört mammas nya bil och jag har nog aldrig kört så långsamt och försiktigt i hela mitt liv.

   Innan jag går ur bilen tittar jag på trädtopparna för att försöka avgöra om det är för kallt för att bara ha tröja på sig. I och för sig har jag inte så mycket annat att ta på mig, så jag går ur.

   Nästan alltid när jag var mindre och vi skulle åka ut hit och bada märkte vi att det alltid blåste för mycket för att bada direkt när vi gick ur bilen. Den här gången är annorlunda. Det är inte kallt. Det är april och ingen sommarvärme, men någon slags värme finns ändå inom mig.

   Någon har murat en brunn precis framför ingången till altanen. Först ser jag inte att det är en brunn, men när jag kikar ner i hålet och ser sanden på bottnen ser jag att det ligger mynt där. Jag räknar till nio kronor och gissar att det är farmor som har slängt dem där.

   Jag känner mig som en inkräktare när jag långsamt drar altandörren åt sidan och går in. Det ser ut som det alltid har gjort. Samma blåa trämöbler med samma solblekta randiga dynor i, möbleringen är densamma och prydnaderna i fönstret känner jag mycket väl igen. Men skylten där det stod ”Här bor Inger och Pelle” är borta. Där sitter nu istället en ny termometer i trä. Den visar 21 grader.

   Jag kikar försiktigt in genom fönstret och ser in i köket. För en sekund ser jag farmor stå där i förkläde framför spisen. Jag funderar på vem det är som bestämt vilken lampa som ska hänga i fönstret och vem som valde gardiner. Någon Jansson, vem vet jag inte.

   Jag går ut och går ner till vattnet, sneddar den delen av gräsmattan som finns kvar, där det alltid gjorde så ont att gå barfota för i gräset lurade tallkottar, och går ut på piren. När jag var liten fanns det en lång träbrygga där istället men den blåste sönder varje vinter så någon bestämde sig för att bygga en pir. Den blev bara halvfärdig. Nu när jag står där halvvägs ut på den ser jag att jag inte kan gå allra längst ut. Den är igenväxt av sly och tallar i midjehöjd.

   Jag tittar ut över Vänern och isen ligger fortfarande kvar.  Klockan är halv åtta och solen lyser sina sista strålar över mig och ger ett kallt ljus över sjön.

   Jag vänder mig bort från sjön och tittar in mot huset. Minnena sköljer som en våg över mig.

   Det är inte längre nionde april och nio grader varmt ute, utan det är högsommar och gräset klipps, någon hugger ved, någon vecklar ut en solstol för att fånga dagens sista värme och mat förbereds i lusthuset. Huset lyser nymålat i rött och det står blommor i fönstren och fullt med bilar på parkeringen.

   Jag blinkar till, allt försvinner lika plötsligt som det kom och jag märker en klump i magen. Jag tittar bort och ner mot mina fötter. En tussilago växer genom gruset. Jag lägger märke till att jag hör motorvägen. Den har jag aldrig hört här ifrån tidigare.

   Långsamt börjar jag gå in mot huset igen. Jag vet inte vad jag hade väntat mig. Inte att känna såhär i alla fall. Inte att känna så stor saknad av svunnen tid jag vet aldrig kommer repriseras någon sommar igen, inte som förr i alla fall. Inte som då, med gräsklippning, matförberedning och vedhuggning. Inte av rätt personer.

   Inte för att någon människa är fel. Inte så. Det är bara det att jag vill så gärna se det en gång till så som det var förut. Att farmor står och lagar mat, att farfar ligger i soffan på altanen och jag håller utkik på honom för att se om han verkligen andas, att Mattis står ute i komposten och letar mask.

   Men farmor kan knappt laga mat längre, farfar andas fortfarande vad jag vet, men inte på en soffa i Strandvik utan på ett äldreboende jag inte vågar besöka och Mattis… Jag besökte hans grav senast idag.

   Att åka tillbaks till Strandvik och kika in i fönstren och minnas och drömma sig tillbaks känns ungefär som de gånger jag har sett filmer eller läst böcker som handlar om att besöka sitt förflutna. För det var precis så det kändes. Och det är förflutet, det stämmer ju. Allt är så annorlunda, och det är väl precis så tiden förändrar livet. Allt blir annorlunda, vare sig man vill det eller inte.

Analogt.