Om blommiga lakan, små sängar och om att inte våga

20:31
Jag öppnar korken till pennan flera gånger och stänger den lika många igen. För hur börjar man egentligen en text om hur det är att ligga ensam i en liten säng man försökt göra större med hjälp av en soffa bredvid, och om hur det är att ligga i blommiga lakan som doftar svagt av sköljmedel och inte av honom?
   Jag började visst sådär.
   Utanför fönstret dundrar stormen i de träd som fortfarande finns kvar och i de allra starkaste vinddragen knäpper det till i fönstren som om de skulle lossna från sina gångjärn och dras med i vinden. Jag hade inte märkt någon skillnad om det hände, min kropp är ändå redan stelfrusen och i min hjärna är det kaos, storm, och jag är trött men rädd för att sova eftersom jag vet att jag måste göra det ensam.
   Klockan tickar men alldeles för långsamt. Jag skulle vilja sova nu fast jag vet att det är alldeles för tidigt även fast det varit mörkt i flera timmar nu. Tröttheten har varit nära att ta över flera gånger under dagen men jag har ändå lyckats stå emot den, fram tills nu, men jag är helt enkelt för rädd för att sluta ögonen.
   Jag är rädd för att hamna i fel värld i drömmarna, vilket har hänt de senaste ensamma nätterna. Jag vrider och vänder på mig tills jag nästan får träningsvärk och när jag väl lyckats somna är det bara oroligt och jag vaknar upp med en obehaglig känsla av att jag fått besök av båda vithajar och tsunamisar under natten.
   Det här går inte. När jag insåg att jag skulle bli tvungen att sova själv i natt började ögonen tåras och jag fick kämpa för att inte börja gråta ännu en gång i den där bilen på väg in till stan. Det har hänt så många gånger nu så att snart skulle det inte förvåna mig om jag börjar gråta bara jag får syn på den.
   De nya påslakanen känns sträva mot huden och täcket är alldeles för varmt, men till slut vågar jag släppa taget och somna, om än oroligt.

10:00
Jag vaknar av att solen lyser mig i ögonen och jag skyndar mig upp för jag vet att idag får jag träffa honom igen.