söndag 18 september 2011

Om en septembersöndag





















































Idag är det septembersöndag och det regnar ute.
   Och jag har en känsla av att tiden spolats tillbaks. Pappa står i köket i träningsbyxor och steker söndagsköttbullar, det luktar svartpeppar och stekos i hela köket. Mamma går runt nyduschad med turban på huvudet och ska snart åka och jobba.
   Det är bara det att nu har femton år gått, vi bor i ett annat hus, Julia bor inte längre hos oss, och jag sköter mig bäst själv. Och jag äter egentligen inte ens köttbullar längre.
   Tiden går och jag frågar mig själv om jag är vuxen nu.
   Jag kommer fram till att det är jag inte.

8 kommentarer:

  1. Sådana här söndagar minns jag också, tiden står stilla. Åh du, vuxen när blir man det egentligen??
    Vi växlar nog mellan olika stadium hela livet...
    Stor ibland liten ibland.

    SvaraRadera
  2. Får nog instämma med din mamma. Vi växlar nog mellan att vara små och "vuxna" om vartannat. Jag ska väl föreställa en vuxen med fast jobb och egna barn men jag känner ibland mig ändå som liten. Speciellt när jag känner mig lite ledsen och ringer hem till mamma och pappa.
    Välj att vara vuxen när du själv vill, det kommer så mycket måsten ändå!

    SvaraRadera
  3. re: ååh, tycker du? tack så mycket!

    SvaraRadera
  4. Man måste nog inte vara vuxen. Efter tjugo år i livsbraschen känner jag mig fortfarande som en liten flicka oftast, trots universitet och körkort och allt. Men det är okej!

    SvaraRadera
  5. Den ändlösa tomheten.

    SvaraRadera
  6. De där söndagarna minns jag inget alls av. Däremot minns jag fredagarna. Fredagarna när jag var liten. Komma hem till mammas hus, eller hem till pappas hus. Pappas hus innebar en fredag med Metropol på radion, kanske (om man hade flyt) en påse med det så nymoderna smågodiset på heltäckningsmattan i vardagsrummet i halvdunkel och skratt. I Mammas hus var det mer mattor med fransar och dukar, fredagsmys (vaniljsås-Hasse, chokladpudding eller persikohalvor m grädde-mamma) i vita vinkelsoffan man inte fick spilla i ihop med Macken. Och vi hade Bamse -Väses skräck. Jenny och jag var sällan sams vart vi än var, men vi var ändå systrar, även fast vi bara sågs på helgerna. Jag tror jag haft ett rikt barnliv. Jag var tex enda ungen på skolan med både eksem OCH skilda föräldrar ;) Sen blev jag stor. Och större. Och jag gör som du, tänker tillbaka på hur saker och ting var när man var liten. Jag gör som u då och å, tänker tillbaka på hur det vr när man var liten.
    Kram!

    SvaraRadera

Gör mig glad här