Tänker lite. Drömmer lite.

Ensamheten är fin, tyst och mjuk.
Kanske mår jag bättre oensam.
När jag vet att jag kan gå undan.
Och inte som nu. 
Helt ensam.
Även fast jag känner finheten, tystheten och allt det mjuka. 
Konstigt. Det är det här jag har längtat efter.
Jag njuter ändå. På något sätt.
Jag är nog mest bara ovan.
Vet inte hur jag ska hantera det.
Vill mest bara iväg.
Vet inte hur det blir med det.
Igen.
Helvete.
Som förra gången. En hel dag tänkte jag så. Helvete.
Nu tänker jag mest bara att det är några dagar kvar.
Vill se något nytt, genom en kamera fast helst med mina egna ögon.
Fast med kameran på axeln och en penna i väskan.
Äsch. Går kanske ut och går.
Tänker lite.
Drömmer lite.
Går till Mattis en sväng.
Brukar bli bättre då.