Om man söker på ordet "Väse" på Wikipedia kommer en enda liten kort rad fram. Den lyder såhär: "Väse är en tätort i Karlstads kommun. Orten växte fram som ett stationssammhälle längs Värmlandsbanan och E18 passerar även orten." Och sen bara några korta fakta, som till exempel att Väse ligger i Värmland och det bodde år 2005 endast 517 människor här.
Och det var det jag tänkte prata om nu. Väse är alltså en liten, liten ort som antagligen nu, fem år senare har några fler invånare än 517 stycken. Några av er som läser det här är säkert "storstadsmänniskor" men de flesta är nog folk som bor lite mer ute på landet och vet ungefär hur det är att bo som jag gör.
När jag var liten bodde jag inne i samhället, då hade vi nära till det som Väse hade att erbjuda: ICA, pizzerian, Posten, macken och ja.. Två eller tre affärer fanns det väl ungefär på den tiden jag var 10 år.
Nu bor jag ännu mer ute på landet och det är väldigt, väldigt skönt och Posten finns inte längre utan är numera ersatt av en liten hytt i affären.
Här ute kan man göra nästan precis som man vill, inga grannar som stör, ingen väg som irriterar med massa bullerljud som inne i ett samhälle, djur och natur är nära och allt sånt där ni vet.
Men. Alla känner alla. Positivt, kan nog en del tycka. Jag är kluven. Det är klart att det är mysigt att kanske stanna och småprata med folk man känner eller en gång kände, men privatlivet? Alla vet allt om alla, känns det som. Skvallret. "Jo, var det inte så att Lisa gjorde det och det i helgen? Jo, det var det, det hörde jag från Anna." Ni vet. Jag blir så trött på det. Som när man råkar uppehålla sig på platser med blandat folk som känner varandra, som på hockeybussen till exempel. Jag vill inte höra ett enda ord av vad folket säger, jag har lust att bara sätta musik i öronen för det är så himla fjantigt och fult. Jag kan nog inte ens beskriva det. Ni får höra själva.
Det är den känslan jag får av det här lilla stället och jag tror att det är många som håller med mig. Men jag trivs ändå, speciellt här ute på landet. Fast någon gång i mitt liv tänker jag ändå prova på att bo i en "storstad" för att se om det är det jag egentligen vill göra. Fast troligtvis inte.
Jag vet precis vad du menar. Lilla Väse är ju heller inget undantag, jag tror att det är ett typbeteende på alla småorter. Känslan blir lite som att sitta instängd i bur.
SvaraRaderaSjälv har jag lämnat i Väse i omgångar och jag tror inte att jag kommer att komma tillbaka något mer faktiskt.
Det lilla kära Väse som en gång hade sin plats i hjärtat finns inte längre, det finns bara...skit. :/
Den enda kärleken till Väse som jag ännu har kvar är kyrkogården, för där vilar älskade pappa.
Jag gillade karamellstrutarna man kunde köpa i mammas affär när vi var små. Och hur enkla alla lekparker var med några gungor, en rutschkana och typ en gungbräda.
SvaraRaderaNu finns inte mammas karameller kvar längre. Och alla lekparker har blivit omgjorde till nya morderna leksaker..
Jag gillar inte vad som händer med Väse :(