Bilder på Alva känns helt okej.

Inspirationen rinner över, jag är för trött för att orka resa mig men jag vet att jag måste för annars kommer jag explodera av alla bilder jag vet att jag missar. För ljuset försvinner, tiden rinner iväg, bilderna och idéerna exploderar och försvinner.

Så jag reser mig. Huvudet dunkar men jag gör det för bilderna. Eller snarare för mina idéer och för att förhindra en explosion. Tar fram fina kameran, tar fram ännu finare gamla kameran, letar fram någon klänning, låter Alva välja och så ska hon låtsas fota. Hon känner sig fjantig, men det gör inget. Hon kan ju det där, hon har ju sett mig, sett hur jag håller kameran. Så det funkar.

Och det blir helt okej, helt okej. Mitt huvud och mina idéer exploderar inte, bilderna blir helt okej, jag känner att "Ja, helt okej". Helt enkelt.