onsdag 6 januari 2010

Om tiden på högstadiet, skratten och blickarna

Nu tänkte jag berätta om en väldigt jobbig tid i mitt liv. Jag vet inte hur mycket ni vet. Eller hur mycket ni tror att ni vet. Men såhär är det:

När jag skulle börja sjuan år 2005 började jag på en ny och större skola inne i stan. Marieberg. Jag hamnade inte i samma klass som de tjejerna jag ville, utan jag hamnade med en annan tjej som jag just då hade väldigt mycket emot. Men allt eftersom tiden gick insåg jag att jag måste umgås med henne, och jag märkte att det var absolut inte ett endaste fel på henne, egentligen. Hon hade haft det jobbigt, på många sätt. Jag tog hand om henne, vi blev vänner och till slut bästa vänner.

I den nya klassen, 7d, var det mestadels tjejer. Jag och min vän kom närmre och närmre två tjejer som inte heller kom från stan. Jag tänkte att jag kanske passar in ändå, jag kanske kan få börja om, som jag så gärna ville när jag tänkte på framtiden om att få börja en ny skola i stan.

Allt eftersom tiden gick kom vi fyra närmre de andra tjejerna från stan, som alla redan kände varandra sedan de var små. De var sju stycken, och jag kom ganska nära några av dem. Allting funkade bra, några av dem följde med mig hem efter skolan och vi hade kul. De hade nog egentligen roligast, de skrattade åt att det fanns en gata som hette Citygatan här... "Väse, finns det något city där?" Och svaret på det: Det vet jag inte. Men Citygatan heter det i alla fall. Jävligt kul.

Våran mentor var en rolig person. Han var ganska tjock, stor men kort och han skojade alltid med alla. Jag fick till exempel alltid en torkad och död växt på min bänk, och så skyllde han på mig för att den var död.
Samtidigt var han väldigt sträng. Alla var tvungna att läsa engelska högt redan första dagen. Någon blev så rädd så att hon nästan började gråta. Hon var mes i och för sig...

Det sämsta med våran mentor var att han var ibland även alldeles för snäll och skrattade alldeles för mycket åt tjejernas skämt, fast de egentligen inte alls var roliga. Men det var okej. I sjuan var allt okej.

I åttan var jag och den här fina tjejen världens bästa vänner. Vi umgicks ibland med våra två andra vänner som vi känt hela livet, men de hade på något sätt växt ifrån oss. De umgicks mest med sin egen klass, samtidigt som hon jag ville ha för mig själv började umgås mer med de andra tjejerna i klassen.

Jag hade ett tag väldigt bra kontakt med en tjej i min klass, och även hennes bästa vän som gick i en annan klass. Jag kände mig stor, nästan vuxen när jag var med dem, och antagligen kände de likadant. Vi kom närmre och närmre varandra, och vi berättade många fina och mindre fina hemligheter för varandra. Någon av deras kompisar, en tjej i klassen, hade snattat hemma hos ena. En jättefin parfym, var det. Vi hade varandra ett tag, några månader, ett halvår, kanske mer.

Samtidigt som jag blev tillsammans med Felix började en ny tjej i klassen. Hon var den coolaste som fanns, enligt henne själv, och vad det såg ut utifrån, den coolaste även för många andra.

Eftersom jag umgicks med alla tjejerna i klassen, och den nya redan kände några av dem lite grand, blev det självklart att man pratade lite med henne, lite då och då i alla fall. Det var en märklig människa. Hon låtsades må så bra, hon låtsades vara så cool och häftig, och alla låtsades att de tyckte om henne. Det märktes väl att alla inte gjorde det. Alla snackade skit om alla.

Det är problemet med tjejer. Ingen kan hålla käften, alla ska prata i mun på varandra, alla måste säga vad de tycker, får de inte det så snackar de bara en jävla massa bakom ryggen på allt och alla. Ni vet hur det är. Ibland hatar jag tjejer.

Ungefär samtidigt som den nya tjejen började i klassen kom det en till ny. Hon var från Uzbekistan, tror jag. (Eller om det var Ukraina, något på U har jag för mig i alla fall. Förlåt om du läser det här och jag har fel)

Hon var den modigaste jag hade sett på länge. Hon kände ingen av oss när hon ställde sig och berättade för alla vart hon kom ifrån och lite sådär, ungefär som man ser på film. Hon såg så glad och hoppfull ut över att börja i en ny klass.

Tyvärr verkade inte alla andra lika glada. Tjejerna hade ju redan sitt gäng, och det fanns inte en enda plats över till någon annan. När en tjej blev utsedd till att vara "fadder" eller vad man ska säga, ignorerade hon totalt den nya. Det var så elakt när jag tänker på det nu fyra år efteråt. Människor är elaka.

Jag blev mindre och mindre i takt med att min bästa vän började umgås mer och mer med de andra tjejerna i klassen. Den nya "coola" tjejen började spåra upp mig på internet, kommentera bilder på mig och Felix, och vara så elak som en fjortonåring kan bli. Jag sa ifrån, på vilket sätt kommer jag inte ihåg, men det slutade i alla fall med att alla tjejer i klassen höll med den här "coola" idioten, så jag blev helt ensam kvar.

Min bästa vän sa "Jag vill inte sluta vara med dig, men inte heller med dom", men det var uppenbart att det var med dem hon ville vara. Jag var ju inte cool, alls. Jag var ju utstött, ensam, liten och hade pojkvän när jag var fjorton. Det var det ju ingen annan som hade. Det var ju onormalt, jag var ju onormal. Såklart. Det var ju mig det var fel på, på alla sätt och vis. (Hm...)

Under den här tiden var jag väldigt mycket ensam. På rasterna satt jag ensam på en bänk i korridoren och läste eller lyssnade på musik, låtsades som att jag inte fanns. Någon kanske ändå ville komma fram till mig när jag såg så ensam ut? Självklart inte. Någon skickade mig till skolkuratorn, betygen blev sämre och sämre på grund av att jag knappt vågade öppna munnen i skolan över huvud taget för att alla tjejer skrattade åt mig, det spelade ingen roll vad jag än sa. Allt var fel.
Men vänta nu... Skratta var inte allt de gjorde. Blickarna var nästan det hemskaste. Jag kan inte ens förklara. Men jag har lärt mig att en blick kan göra så jävla ont.

Skolkuratorn hjälpte inte så mycket, det enda positiva jag kan komma ihåg nu var att jag fick slippa lektionerna, alltså ett väldigt bra tillfälle att slippa skratten och blickarna. Men hon var snäll. Jag blev lite lättare varje gång jag gick där ifrån, men varje gång jag mötte någon av tjejerna blev det värre. Blickarna.

Så ofta jag fick tillfälle gick jag ut i korridoren, till kafeterian och satte mig. När läraren gick för att hämta papper, när läraren hjälpte någon annan. Då gick jag. Jag mådde illa och fick ont i huvudet av att sitta i samma rum som de sju tjejerna som gjorde mig så illa.

Och ingen gjorde någonting.
Det var nog det värsta. Jag hade nämnt för mamma och min mentor (en ny mentor än den jag hade när jag gick i sjuan) att jag helst skulle vilja byta klass för det gick inte så bra i den jag gick i. Men det var fullt i den klassen jag helst av allt skulle vilja gå i. Jag fick stå ut, stanna kvar, må illa och ha ont i huvudet och helst av allt vilja stanna hemma varje dag.


När skolavslutningen närmade sig sa jag att jag kommer inte gå tillbaks till skolan om jag inte får byta klass. Jag var så allvarlig jag kunde bli, men det var ingen som lyssnade. Mamma sa "Under sommaren kommer de ha växt upp och blivit mognare". Jag visste att det inte skulle bli så, men varken skolkuratorn eller min mentor lyssnade på mig.

Nian och slutet på sommarlovet närmade sig, jag hade ångest men alla sa att "Det kommer vara bättre nu, man växer alltid upp som mest på sommarlovet till nian." Jag var absolut inte övertygad, men jag var tvungen att gå. Kanske hade jag fel ändå.

Jag hade alltså fått sex nya vänner från stan, som alla kände varandra innan. En ny och sjunde kom in i klassen, hon var cool och startade upp någonting om att jag var den fulaste och töntigaste i hela världen. Jag blev ensam kvar, ingen gjorde någonting åt att jag var ensam, och jag hade ingen annan vän då. Jag hade alla emot mig. Precis så var det.

När skolan började igen var det en tjej som frågade mig vad jag hade gjort på sommarlovet. Jag blev misstänksam men berättade lite smått om vad jag hade gjort. Jag var lite misstänksam mot alla, men hon var den enda som brydde sig just då. Det var det sista samtalet jag hade med henne.

Skolan och pluggandet drog igång på riktigt, och jag behövde bättre betyg i alla ämnen så att jag skulle komma in på Media och börja om på nytt, igen. Lättare sagt än gjort. Av någon anledning blev det bara värre och värre. Den nya "coola" tjejen hade som tur var slutat, men de andra sex blev till monster mot alla. De mobbade och trakasserade lärarna, hällde suddrester i svenskalärarens hår när hon hade böjt sig ner för att hjälpa någon, de lyssnade inte på henne över huvud taget, de pratade, skrattade, skrek, bråkade, slängde stolar runt sig och ja, gjorde allt de kunde för att vara jävliga. Det var den värsta lektionen, svenskan. Jag vet inte vad som hände, men läraren vågade inte säga ifrån till slut. Hon mådde väl lika illa och hade lika ont i huvudet som jag, antar jag. Tydligen hade hon pratat med rektorn så han fick sitta med på hennes lektioner med 9d för att se så att "allt går rätt till".

Men vad tror ni hände där? Det är egentligen inte det minsta svårt att lista ut. När man går i nian är man 15 år, ungefär. De var så jävliga de bara kunde vara, men när det kom en annan vuxen, rektorn, in i samma rum, hur tror ni inte att de blev då? Änglar för fan! De blev som änglar, ingen sa ett ljud, alla var duktiga och svarade fint på varje fråga.

Och vad tror ni hände precis där? Rektorn gjorde ingenting åt det! Ingenting vad jag märkte i alla fall... Tydligen pågick samtal med alla tjejernas föräldrar, men det hjälpte inte ett dugg. Jag blev ännu mer inåtvänd, de fortsatte att vara lika elaka mot andra elever och lärare. Men till slut hände någonting.

Jag satt i kafeterian på en rast, ensam vid ett bord. Helt plötsligt ställer sig de här sex tjejerna runt mig och börjar skrika och skälla på mig. Jag har inget minne av att jag hade gjort någonting, sagt någonting eller stört dem på något sätt. Jag fick bara alla emot mig. De skrek åt mig, skrattade, fnös, slängde världens hemskaste blickar. Jag började att säga emot, men det gick inte. Jag bara började gråta. Jag fick panik!

Oturligt nog hade hela skolan rast just den gången. Kanske hade de tänkt ut det. Jag började gråta, knuffade mig undan och sprang ut på skolgården och satt och grät på trappen. Jag var så arg att jag inte visste vad jag skulle göra. Hur kunde de, sex stycken, hoppa på mig som satt ensam? Jag hade dessutom inte gjort någonting mot dem.

Jag har för mig att min förra bästa vän, som nu alltså mest umgicks med de andra tjejerna, hittade mig. Vi kramades, men hon sa ingenting för att försvara mig. Vad jag kommer ihåg så uttalade hon sig på så sätt som att "det var mitt eget fel för att jag inte anpassade mig och höll med dem".

Jag gick hem den dagen, innan alla andra. Jag gick ner till stan, tog bussen hem, vägrade gå tillbaks för ens jag fick börja i en ny klass, vilken som helst nästan, bara jag slipper må illa och ha ont i huvudet bara för att jag sitter i samma rum som dem.

Så jag var hemma. I två veckor var jag hemma, medan mamma ringde till skolkuratorn, de båda rektorerna, hennes egen kompis som är skolkurator på en annan skola, för att försöka få mig att byta klass. (Eller helst av allt, få de sex tjejerna att byta klass) Jag tyckte att det var så skönt att inte behöva ha ont i magen varje morgon, så oftast sov jag, eller fotade, läste, skrev, var ute och gick eller försökte plugga lite smått för att jag inte skulle få ännu ännu sämre betyg.

Det här var i december, tror jag. Efter att jag hade varit hemma i två veckor fick jag komma på samtal med de båda rektorerna, skolkuratorn och en speciallärare. Mamma följde med mig. Jag var arg på alla, inte på mamma, utan på skolan. De ville inte låta mig byta klass! "Det är ju bara en termin kvar, så illa kan det inte vara" var deras anledning. Men jo! En termin var som 75 år för mig, och jo, så illa var det verkligen! Det var värre än de alla trodde, tror jag. Jag tror inte att någon kunde se hur illa det egentligen var, eftersom så fort någon annan vuxen än läraren kom in i rummet förändrades stämmningen helt.

Jag vet inte hur de kom fram till det, men av någon anledning kom de fram till att jag skulle få byta klass, till den jag ville, dessutom. Efter jullovet. Det var bra, jag hade inte alls lika ont i magen längre.
Men jag var ändå inte nöjd, egentligen är jag fortfarande inte nöjd. Jag blir arg varje gång jag tänker på att det tog två veckor för mig att få byta klass. Eller ja, det var ju för att jag var hemma i två veckor som det antagligen gick igenom, helst av allt ville jag byta klass redan i åttan, men det var ingen som tog mina önskningar på riktigt.

Resten av nian var helt okej. Jag blev gladare och gladare, fick nya vänner i den nya klassen och även bättre betyg. Jag kom även in på Media, precis som jag ville. Jag hade på något konstigt jävla sätt lyckats! Jag hade tagit mig igenom den här jävla tiden, jag hade tagit mig igenom varje dag med huvudvärk och illamående, klarat av att sitta tyst en hel skoldag.

Ni kanske tycker att jag låter feg. Det var jag.
Självklart var jag feg. Jag hade alla emot mig. Ingen såg mig, lärarna gjorde ingenting fast jag vet att de egentligen såg mig genomlida varje lektion och må jättedåligt.
Det är klart att man är feg. Jag hade aldrig i hela mitt liv varit så ensam som då. Ensam är inte stark. Alls.

Men nu, jag har blivit starkare. Det är trots allt ungefär tre år sedan. Jag har vuxit och tiden på högstadiet har gjort mig starkare än någonting annat. Jag vågar säga vad jag tycker, jag gör som jag vill, jag sitter inte tyst om någon säger någonting till mig, och jag är inte rädd för att någon ska skratta åt mig. Det finns ingenting att skratta åt, skrattet har tagit slut. Det har skrattats upp på de två åren jag gick i åttan och nian. Jag har skrattats upp.

Egentligen vet jag inte varför jag skriver det här. Kanske som ett riktigt ordentligt avslut på den här tiden. Jag har tänkt att jag ska skriva så länge, men det har aldrig blivit av. Men äntligen. Nu vet ni, nu vet ni sanningen om vad som hände. Jag hoppas att ni har förstått mig, att jag har uttryckt mig rätt och att ni förstår hur dåligt jag mådde.

Idag när jag ser de här tjejerna i skolan eller på stan, ler jag bara för mig själv. Jag har nya vänner nu, jag är starkare än dem, det syns så väl. Men det spelar ingen roll längre. Antagligen har de glömt bort mig som om jag aldrig funnits. Jag har aldrig stött på så elaka människor i hela mitt liv.

Men nu vet ni det.
Människor är elaka.
Glöm aldrig det.

17 kommentarer:

  1. Det är så sjukt att det ska få gå till såhär på skolor. Att det ska ta sån jävla tid för folk att fatta när en människa mår dåligt. Att lärare inte kan lyssna, och försöka göra något åt det.
    Bra att det löste sig till slut iaf, och att gymnasiet blev bättre! :)

    SvaraRadera
  2. Maja, älskade Maja. Vad jag önskar att jag kunnat vara med dig, dela skiten...
    Just nu vet jag inte vad jag ska säga eller skriva, men den där vinflaskan kanske vi snart borde dela.
    Människor ÄR elaka. Jag vet det, för jag har med sett dem.
    Men glöm aldrig att det är DE som innerst inne är svaga. Och glöm för all del inte heller att de VUXNA var lika jävla svaga de, om inte värre, eftersom alla lät det fortgå...
    Människan ÄR elak. Många, många många. Som tur är inte alla., synd bara man inte råkar ut för fler goa, snälla och humana.
    Jag älskar dig.
    <3

    SvaraRadera
  3. Ellen: Det är så sjukt så det finns inte! Jag blir arg bara jag tänker på det, jag mådde dåligt, men många många andra har och har haft det mycket värre. Jag blir mest arg på folk som ser men låtsas som ingenting. Åh. Vad arg jag faktiskt blir!
    Men jag är väldigt glad att jag har kommit över det mer och mer och att jag mår bättre nu :) <3

    Malin: Jag skrev aldrig det, men vi alla vet ju att det var egentligen de själv som mådde dåligt. Det var dom som var svaga. Men det är absolut ingen ursäkt.
    Som sagt, jag blir så arg på att ingen gjorde någonting på riktigt. Jag fick prata med en kurator, som pratade med mentorn som pratade med rektorn, ungefär. Och att det tog sån jävla lång tid.. Jaa, fyfan för allt det där.
    Jaja. Människor är idioter och det vet vi allihopa! Tur att vi har varandra! Jag älskar dig!

    SvaraRadera
  4. Jag vet inte vad jag ska skriva!
    Jag fattar inte hur visa människor kan hålla på sådär och bryta ner andra människor. Hur tänker dom?

    Jag är stolt över den du är idag, du är stark Maja och säger vad du tycker och tänker. Du låter inte någon bestämma över dig. Det gillar jag med dig!

    SvaraRadera
  5. Åh, nu fick jag tårar i ögonen <3
    Du är absolut inte feg, jag beundrar dig otroligt mycket. Du är så otroligt tuff och jag är super stolt över dig!!! Du har fått stå ut med mycket under ditt liv, men också det som gjort dig till den du är idag!! Du är så otroligt vacker!! Saknar dig massor. Puss & Kram

    SvaraRadera
  6. Jag skulle knappast kalla dig vare sig feg eller svag; snarare tvärtom! Inte för att varken "att vara feg" eller "att vara svag" behöver vara något dåligt. De är helt enkelt mänskliga egenskaper, som faktiskt ibland kan vara tecken på ren överlevnadsdrift och styrka.
    Jag blev väldigt berörd av din text, av att du vågar lämna ut en jobbig del av ditt liv så öppet och ärligt. Starkt gjort!
    Av dina bilder och texter att döma är du en mycket bra "konstnär" - fortsätt på den banan för allt i världen, och bli inte någon "tråkig medel-Svensson".
    Jag önskar dig all lycka i livet.
    Och du, glöm inte - Den finns underbara och snälla människor. Släpp dem inte om du hittar dem!

    SvaraRadera
  7. Som jag just nu sitter och skriver, människans beteendemönster liknar mer en parasits snarare än en annan primart i vårt släkte.

    Den flockmentaliteten dessa ryggradslösa kräk uppvisade är tydliga bevis på hur små och rädda de själva är. Flocken har ingen ledare, men pressar varandra och lyder varandra omedvetet. Oerhört primitivt och inte minst patetiskt.

    Dock är jag en smula besviken på dig, då jag aldrig uppfattade situationen så allvarlig som du nu redogjorde. Var du så introvert att du inte ens vågade säga till mig VAD de gjorde och HUR? Vad var du rädd för? Just nu känner jag mig inget annat än otillräcklig, att du mådde så pass dålig över dessa blötdjur är anmärkningsvärt. Vad jag kommer ihåg försökte jag hela tiden få dig att inte hänga efter mig utan stå på egna ben och stå på dig, ha egen åsikt och vara dig själv samt säga ifrån. Men varför var du så rädd? Jag begrep det inte då och jag begriper det inte nu. Vad var du rädd för? Jag tror inte att du svarade på den frågan, du tycks bara ha varit rädd för att tycka någonting eller säga någonting, skrämd till tystnad, likt ett rovdjurs byte. För det var vad du var, ett bytesdjur, ett stycke kött, som dessa parasiter livnärda sina egon på.

    Dessutom, det Lin sa om generationsfråga tror jag är väldigt relevant. Hela etablissemanget inom politik och skola tycks lägga enorma resurser på att upprätthålla en fasad istället för att ta itu med problemen i sig. Skenheliga, fega kräk. Ungefär som Nordkoreas som spenderar mängder av pengar på symboler och monument över "arbetarnas paradis" medan folket de facto svälter...

    Slutligen, du kan glädja dig att se ner på dessa avarter när du ser dem idag. Deras intellektuella förmåga har försämrats jämförts med din. Det är Högstadiets enkla ekvation, de som är "coola" och "populära" på högstadiet blir till tystlåtna töntar på gymnasiet och vice versa. Även ifall du på den tiden helst ville se dessa individer upphängda i köttkrokar bönande om att få dö snabbt och smärtfritt tänk då vad din mentala utveckling är för dem i jämförelse med deras egen. De är nu omogna ungdomar i en vuxenvärd och den existentiella ångesten kommer krypande utan att de ens känner till det. Det är en värre tortyr. Om den inte gör det, ja, låt säga att ett intellektuellt självmord är värre på lång sikt än mycket annat. Hjärnan är människans högst prioriterade kroppsdel av en anledning.

    För att citera vers 77 från "Den Höges Sång" i Eddan:

    "Fä dör, fränder dö;
    själv dör du likaledes.
    Ett vet jag som aldrig dör:
    dom över död man."

    Domen över dessa kretiner och minnet av deras inkompetens kommer få dem dränkta i tidens sand och hela dess existens kommer att verka fullständigt meningslös för den mänskliga utvecklingen, då dessa evolutionära misstag till individer inte har bidragit det minsta till någon form av social eller fysisk utveckling för någonting eller någon.

    För övrigt:

    mjau.

    Du är söt och fin.

    SvaraRadera
  8. Jag var också feg. Jag önskar att jag hade vågat prata med dig då, för vi har ju trots allt varit med om detdär helvetet tillsammans, dom två sista åren. Jag önskar att jag hade förstått hur dåligt du mådde och vågat gå fram till dig.

    Jag vet inte ens om man kan kalla dem för människor. Så vidrigt. Men dom har gjort både dig och mig starkare. Det måste vara det enda positiva högstadie-relaterade händelsen.

    Kram!

    SvaraRadera
  9. ja.
    jag vet inte vad jag ska skriva.
    jag kommer inte ens ihåg vad jag sa när du berättade det för mig.
    du är stark.
    och jag finns här, det vet du :)
    jag tycker om dig. du är bäst majsi<3
    puss!

    SvaraRadera
  10. Även om allt var svart och mörkt så stod du kvar och kämpade hela vägen och fixade dina betyg. Det är otroligt starkt och modigt!
    Själv orkade jag inte fullfölja, men jag är så imponerad och glad över att du gjorde det.
    Det har gett dig en stabil grund att stå på för resten av ditt liv, så fortsätt leva och låt inget stoppa dig i fortsättningen heller.

    SvaraRadera
  11. Jag gillar dig som du är o kalla dig aldrig feg Maja, för det var de andra som var fega som gav sig på dig. Det är ju faktiskt inte speciellt modigt att så många ger sig på en som är ensam. För jag kan tänka mig att de inte var så sturska när du mötte dem en o en? Tur att du har kommit dig stark ur den fruktansvärda upplevelsen för det är många som tappar tron på sig själv och andra.
    Ha nu en fantastisk födelsedag så ses vi en annan dag kramr

    SvaraRadera
  12. maja du är en av de stakaste personerna jag känner. du är modig du är dukig och du är absolut inte feg.

    du kommer att komma dit du vill. det kräver mycket mod att våga strejka som du gjorde att bara vägra skolan för att det är så dåligt.

    även om det inte kånns så jämmt så finns det alltid folk som älskar dig. alla som vågar säga att dom känner dig kommer också säga att dom älskar dig.

    fortsätt vara du maja du är helt underbar ändra ingenting du är den du är.

    /en som känner dig.

    SvaraRadera
  13. Du var inte feg, du var stark. Maja jag blir jätteledsen när jag läser det här. Jag fattar inte varför sånt här händer! Jag är jätteglad att jag har lärt känna dig. Du är alltid så glad och positiv!

    SvaraRadera
  14. hej!
    jag vet inte riktigt vad ja ska skriva, men ja ville bara säga att jag tycker du är en stark människa som har klarat dig igenom det här. Vilken fruktansvärd högstadietid du har haft. Ingen borde behöva gå igenom det du har gjort. Det skär i hjärtat när jag läser detta. Jag visste aldrig om det här men jag kommer ihåg att jag hörde lite om problemen i 9D under högstdietiden. Jag önskar att jag och mina kompisar hade kunat hjälpa dig om vi hade vetat. Du är modig maja!

    /en gammal paralellklasskamrat

    SvaraRadera
  15. Hej! Du känner inte mig och jag känner inte dig, men det var väldigt fint skrivet.

    SvaraRadera
  16. Jag känner dig inte, men din text var otroligt rörande! Du beskriver det förjävliga du varit med om väldigt gripande och beskrivande.

    Det är hemskt och fruktansvärt att människor ska behövas utsättas för sånt här! Måste säga att jag tror inte alls att de där tjejerna som mobbade dig har glömt bort dig. Jag tror bara att de skäms alldeles för mycket för att över huvud taget se på dig när ni nu möts på stan.

    Jag kommer minnas den här texten länge, och tänka på dig och bli lite glad över att du nu har det bättre. Hoppas du fortsätter skriva och fotografera, du är sjukt duktig!! :D

    SvaraRadera
  17. Jag känner dig inte, men din text var otroligt rörande! Du beskriver det förjävliga du varit med om väldigt gripande och beskrivande.

    Det är hemskt och fruktansvärt att människor ska behövas utsättas för sånt här! Måste säga att jag tror inte alls att de där tjejerna som mobbade dig har glömt bort dig. Jag tror bara att de skäms alldeles för mycket för att över huvud taget se på dig när ni nu möts på stan.

    Jag kommer minnas den här texten länge, och tänka på dig och bli lite glad över att du nu har det bättre. Hoppas du fortsätter skriva och fotografera, du är sjukt duktig!! :D

    SvaraRadera

Gör mig glad här