torsdag 4 oktober 2012

Pärlan

Tredje oktober och det är sent. River ut ett papper ur en bok och skriver det jag önskar att han visste. Skriver att "Antingen läser du det här nu, medan jag skriver, eller så gör du det i morgon när du får det av mig."
   Skriver långt och utan att bryta ihop, googlar på hur man viker egna kuvert. Somnar.

Fjärde oktober och nu ska vi säga hej då. Jag har undvikit tanken på den här stunden länge, och det är inte för ens inne i kyrkan när jag ser kistan som jag förstår att vi gör det här nu.
   Det är så fint allting. Tears in heaven spelas och genom regnmolnen lyser solen in genom kyrkfönstret. Jag tror att det är tecknet jag bad om. Jag ville veta om han hade det bra. Vi sitter där på vår rad alla åtta, med varsin näsduk i handen och snyftar, snorar och gråter, och solen lyser in och han säger att han har det bra nu.

Vi åker till huset och jag har aldrig sett ett nedbränt hus förut. Önskar att jag hade sett det så som det såg ut innan. Jag vill bara sjunka genom det månadshöga gräset när Alva och Wilma kastar sig i armarna på varandra.

 Förlåt för att jag sagt att det kommer kännas skönt när det är över. Det går aldrig över. Han kommer ju inte tillbaka.

Men någon gång ses vi igen. Det är jag säker på.



6 kommentarer:

  1. Vilken sorglig men samtidigt hoppfull text.
    <3

    SvaraRadera
  2. Vi fyller på second hand-shopen under helgen så kolla gärna in redan nu och se om du hittar något!

    Kram
    http://liasecondhand.blogg.se

    SvaraRadera
  3. Förstår din sorg, hoppas du inser att han alltid kommer vara med dig <3

    SvaraRadera
  4. Stor kram till dig.
    Det är alltid oerhört tufft att förlora någon som stått en nära...
    Texten du skrivit är så himla vacker, hoppas ditt skrivande hjälper dig att hantera alla dina känslor.
    Ta hand om dig, fina!

    SvaraRadera
  5. Så vackert skrivet. Stor kram.

    SvaraRadera

Gör mig glad här