tisdag 19 juni 2012

Anna

Tänk er att er allra bästa vän åker på sin livs resa alldeles för långt bort, på andra sidan jorden. Du har ingen aning om hur långt det verkligen är dit, hur det ser ut där, hur varmt det är, vad hon får uppleva och hur det är att leva där. Du vet bara att nu kan ni inte ses när ni vill, sova över hos varandra, ta en glass i solen, springa på varandra på stan eller bara sitta mitt emot varandra vid ett köksbord och prata tills ni inte orkar längre.
   Jag tror att det är svårt att förstå känslan av att på ett sätt förlora sin vän på obestämd tid, men det vet jag nu. I början vågade jag inte ens tänka på hur det skulle bli utan henne. Det gick bara inte att inse att vi inte skulle ses på väldigt, väldigt lång tid.
   Ju mer dagarna här hemma gick utan henne och nästan vad jag än var med om tänkte jag "Det hade kunnat varit lite, lite bättre om bara hon var här med mig, om vi kunde uppleva det här tillsammans."
   För vi har ju faktiskt varit med om så himla mycket tillsammans, hon och jag. Vi har levt parallella liv och det som har hänt mig har på något konstigt vis också hänt henne och tvärt om. Vi har varit ihop, gjort slut, bytt vänner, varit ute hela nätterna, rest och ja... Jag tror att om man tittar närmre på en del av min livshistoria så hittar man en liknande historia i Annas liv och tvärtom.
 
Här om dagen hände det konstigaste som hänt mig i hela mitt liv.
   Jag åkte hem till Annas föräldrar för att hjälpa till med en sak, och vem sitter inte där vid köksbordet om inte Anna! Jag trodde att jag drömde, eller att jag såg i syne. Hon satt där vid bordet som om hon alltid suttit där och väntat på mig.
   Jag tror att jag fick en chock, jag visste inte hur jag skulle reagera. Jag visste inte om jag blev glad, ledsen eller arg för att hon inte hade berättat för mig att hon skulle komma hem. Det fanns ju så mycket som jag ville överraska henne med när hon äntligen kom hem.
   Efter några sekunder som snarare kändes som minuter av stirrande på henne för att se om det verkligen var hon som satt där började jag gråta i chock. För hur ska man reagera när ens allra bästa vän sitter helt oväntat rakt framför en?
   Jag tror inte att jag kunde fått en bättre överraskning såhär lagom till sommaren.




2 kommentarer:

  1. Glad för din skull Maja, att din bästa vän äntligen är hemma igen!:) Kram <3

    SvaraRadera

Gör mig glad här