Sa vi inte att vi skulle ta hand om varandra?

Får reda på saker som inte tillhör mig. Det känns som ett skärsår i hjärtat, draget långsamt, långsamt med ett skarpt rakblad. Inte för att döda, utan bara för att skada, för att det ska kännas och lämna hjärtat ärrat, för att lämna ordentligt djupa spår.
   Jag kände inte henne. Men ändå så känns det.

Jag kan tänka mig känslan av att inte vilja leva, men jag kan inte tänka mig hur det känns att verkligen mena det, och absolut inte tanken av genomförandet. För mig är det helt obegripligt.
   Jag vet alldeles för många som känner någon som valt att inte leva längre, och jag vet precis hur det är att vakna upp av det där telefonsamtalet, hur det är att gå igenom krismöte och begravning.
   För mig har det snart gått fyra år sedan nu, men jag kommer ihåg det som om det vore igår. Samtalet, tårarna, ångesten...Den sorgen jag såg och upplevde då, den vill jag aldrig att någon annan ska behöva känna. Jag vill aldrig i hela mitt liv se någon så ledsen som jag såg min familj och släkt.

Men nu vet jag alldeles för många som känner så just precis idag. Vad hände egentligen? Sa vi inte att vi skulle ta hand om varandra? Hur kan så många gå miste om synen av att någon inte vill leva längre? Och vad ska vi göra åt det?
   Jag vill inte att det här ska hända något mer, men ändå undrar jag vem nästa kommer bli.
   Snälla, var ärliga och berätta för varandra. Ta hand om varandra. Låt inte det här vara sista utvägen.